Del ett av kapitel ett av Ett liv utan Zac

Jag står med armarna runt Zacs hals och borrar in näsan i hans mjuka päls. Han lägger sin lilla grå mule mot min kind och nappar till sej en tuss hö. Jag har förlorat, Zac, så är det bara. Jag daskar till mina lår med handen. Allting är benens fel. På sommaren har jag växt minst en decimeter och mer värkar det bli. Om jag inte hade växt så mycket skulle jag inte förlora Zac.  Stalldörren gnislar till och mamma kikar in.
-Dom har kommit nu med transporten, Hanna, säger hon.
-Okej, säger jag sammanbitet och knäpper fast grimmskaftet i grimman. Zac följer snällt med mej ut genom stalldörren och följer med mej upp mot transporten.

Det ett av kapitel två:Josie och jag

När vi är på väg till tävlingen har jag massor av fjärilar i magen. Fast varför vet jag inte riktigt, Josie och jag är väl förberedda och mer kan jag inte göra. Amanda pladdrar på om att hon och Ottokommer slåmig och Josie rejält i dressyren och att hon har en stor chans i hoppningen också. Jag lyttsnar bara med ett halvt öra och ägnar mest del av koncentrationen att titta ut genom fönstret istället.
Dessutom är jag för trött för att lystna på hennes tjat, vi gick upp halv sex imorse bara för att göra i
ordning oss och fläta hästarnas svansar.

På volten kännsdet som om vi flygerfram, Josie kröker på nacken och sträcker fram frambenen som en riktig dressyr häst.
I galoppen tramparhan under sig med bakbenen hållersvansen högt.
När vi är klara är jag väldigt nöjd med oss, av de sex ekipage som ridit redan ligger jag och Josie tvåa och efter som det bara är åtta ponnyer anmälda till den här kursen är jag väldigt nöjd.
För Amanda går det riktigt bra också, vi tävlar inte i samma kurs första gången och i hennes kurs ligger hon etta av fem ekipage.
När våra kurser är klara ligger jag tredje plats och Amanda tvåa.
Jag är riktigt nöjd eftersomdetta bara var första omgången, men Amanda är en då inte nöjd.
-Det var bara för att Otto saktade av i slutet på volten, gormar hon och ger Otto en lättknuff i sidan och ser väldigt sur ut.
-Ni gjorde så bra ni kunde, tröstar jag, ni kom faktiskt tvåa och Otto skäms faktiskt.
Han står med sägnt huvud och dem stora åsne öronen vippar.

Del två av kapitel ett av JOSIE OCH JAG (kortare en del ett av kapitel ett, MYCKET kortare)

Nästa dag hoppar vi och tränar på volten igen.
I slutet ställer vi hästarna mot staketet och övar på långa galoppsträckor.
Josie pustar när jag släpper på tygeln och när jag ger honom beröm kröker han på nacken och är väldigt belåten med sig skälv.
-Duktig häst, klappar jag och sitter av.

När vi har borstat av hästarna planerar vi hur vi skall ta oss till tävlingen.
-Jag tänker INTE rida dit, konstaterar Amanda med eftertryck.
-Okej då, men ridturen dit är rätt så mysig, frestar jag, men Amanda ger sig inte så lätt.
-Maaaamma! roppar Amanda, kan vi snälla få hyra en transport när vi ska åka till tävlingen?
-Är det inte en rättså mysig ridtur dit då!? ropar mamma tillbaka in ifrån huset, men vist kan vi hyra en transport om ni vill.

Del ett av kapitel ett av JOSIE OCH JAG

Josie står och sover i ett hörn och Otto står och hänger med huvudet över staketet.
När jag ser dem genom fönstret ryser jag av glädje, tänk att den silver-gråa ponnyn i hörnet är min,
bara min.......

Vi travar på längs den upptrampade grus gången mot huset och svänger i vid padocken.
Amanda tar täten med Otto och jag kommer strax efter med Josie.
Vid långsidan tar vi vänster galopp och jag gungar med i Josies mjuka steg.
Vi saktar av till trav och sedan skritt. Josie pustar ut och slänger med huvudet för att få komma låss ur mina hårda tygeltag.
Jag släpper på tygeln och låter föterna dingla fritt längs Josies sidor.
-Skall vi ta en paus och låta hästarna vila ett tag? frågar jag och klappar Josie på halsen.
-Ja, ockej men imorgon tränar vi stenhårt, svarar Amanda och ger Otto en snabb klapp på halsen hon också.
-Vi kan väll åka och bada med medans Josie och Otto vilar? undrar jag, det skulle vara så skönt att få komma ur dem tajta ridbyxorna ett litet tag.
-Ja vist, svarar Amanda.

Det är bara en skogsstig ner till badplatsen från gården.
Mamma packar en liten korg med bullar, saft och smörgåsar som Amanda tar på styret när vi trampar iväg.
När vi kommer fram sliter Amanda av sig solklänningen som hon tagit på sig över bikinin och kastar sig i vattnet med ett tjut.
-Det är jätte härligt ropar hon till mig som står kvar på stranden och prövande doppar tån i vid strandkanten.
-Det är ju iskallt säger jag som nu kommit ut till midjan i vattnet.

Men när jag väl kommit i tycker jag också att det är skönt, vi skvätter vatten på varandra och fnissar förtjust.

När vi är klara drar jag på mig jeansen och linnet och Amanda sin solklänning också cyklar vi tillbaka och pysslar om hästarna.
Jag reder ut Josies långa man med piggborsten och smörjer in hans hovar med svart hovolja så dem glänser.
Bara för att det är så mysigt reder jag ut manen en gång till och borstar av honom allt dam av sadeln.
Jag gör en fläta av den långa svansen och pannluggen och gör små knoppar av mannen.
Josie njuter med ögonen slutna och då och då puffar han på mig som han alltid gör när han har det bra.
-Vad skulle jag göra utan dig? mumlar jag och lutar huvudet mot Josies hals.
Han gnäggar hest till svar och blåser varm ut andningsluft i mitt öra.

Nästa dag tränar vi stenhårt som jag lovat Amanda att göra.
Vi övar mycket på volten och tar korta galoppsträckor.
Josie jobbar villigt på och försöker göra precis som jag vill att han ska göra.
Otto gör som han brukar, han gör precis som han ska men det ser nästan ut som om han gör det i slomotion.
På volten måste jag sakta av hela tiden för visst travar han men med minsta möjliga marginal.
-Det här går ju inte längre klagar Amanda och trycker till med skänkeln och ryter till.
-Men det är ju hans takt försöker jag men det hjälper inte mycket.
-Men då får han väl lov att skaffa sig en ny ``hans takt`` då gnatar hon.

Otto gör så gott han kan men Amanda är en då inte nöjd.
-Nej han måste banta säger hon bestämt och tittar sig omkring i hagen om dem plättarna som Otto nästan redan har slukat i sig.
-Där borta får han gå, säger hon och pekar bort mot ett hörn med bara några få små grästuvor i kanten.

En vecka senare ungefär har pappa hägnat in den lilla gräsplätten med ståltråd och metall pinnar.
Där får stackars Otto gå, fast så synd är det inte om honom för Josie står alltid med mulen över på hans sida och gnäggar mjukt och tröstsamt.
Otto gnäggar sorgset.
 tillbaka och blänger på Amanda som triumferande står och tittar på allt sammans.
-Men gubben var inte arg på mig säger hon och klättrar under ståltråden till Otto, jag gör det för att du och jag, Sandra och Josie skall kunna vinna tävlingen i Stockholm näst, nästa fredag förstår du, säger Amanda och sträcker fram en morotsbit.
Otto tar moroten och lägger huvudet på Amandas axel.

Efter två veckor beter sig Otto som en sagohäst, magen är mindre en Josies och han travar ivrigt på på volten.
-Där ser du, säger Amanda ömt och kramar om Otto, du kommer vinna dressyren lätt som en plätt nu ju.
-Det där säger du bara, retas jag, både du och jag vet att Josie är vinnarhästen här.
-Dröm vidare, skrattar Amanda.

Hej!

Hej,
jag heter Tuva-Lisa och jag älskar att skriva egna berättelser och texter.
På den här bloggen kommer ni att få läsa några av mina berättelser, skriv och kommentera gärna vad ni tycker och tänker.
Jag hoppas att ni kommer att kunna/vilja följa den här bloggen så mycket som möjligt.